Skrivrummet

Här lär vi tillsammans!

Asta blir kidnappad!

– Vilken tur att vi hann av bussen, sa Bea.

–  Ja, sa Cesar. Hittar du hem till din moster nu då? Bea kände igen kiosken och parkeringen. Jo då, hon skulle nog hitta. Och förra gången hade ju Asta varit med också.

– Visst var det i det gula huset, Asta? sa Bea. Inget svar. Bea såg sig över axeln, men busshållplatsen var helt tom. Nu försvann bussen över ett krön. Genom fönstret längst bak skymtade de Astas ansikte. Hon såg rädd ut.

– Gick hon inte av med oss? sa Bea med en flämtning.

– Nej, sa Cesar. Hon gjorde visst inte det.

När Asta gick av bussen så kom en rör in i sidan på Asta.

– Nu  följer du med oss lillplutt, sa en kall röst.

– Letar du efter dina små kompisar, sa en man med en mask för ansiktet.

– Vilka är ni? frågade Asta.

– Vi är de som ska ta hand om dig nu lilltjejen, sa mannen.

Nu så såg Asta vem damen var, det var ingen annan än Beas moster.

– Jag är inte rädd för er Bea och Cesar kommer ändå att hitta mig, sa Asta.

– Ja, men vi kommer ta de också, sa Beas moster.

– Nu ska vi gå av frun, sa mannen.

– Håll dig stilla och tyst nu! väste Beas moster. Asta nickade lydigt.

De gick av bussen tackade och chauffören för resan. Sen gick de mot Beas mosters lägenhet.

– Välkomna till vår enkla boning dum unge, sa mannen till Asta. Här ska du kanske tillbringa resten av ditt liv, sa han och visade Asta en garderob.

Samtidigt såg Bea och Cesar Beas mosters lägenhet.

– Vi kanske kan fråga om hon har sett Asta, sa Cesar.

– Ok, svarade Bea. Då gör vi det. De gick in i höghuset och ringde på ringklockan. På brevinkastet stod det Kristina Svensson. En man öppnade dörren.

– Ja? sa han. Vad vill ni?

– Vi vill hälsa på min moster, om hon bor kvar vill säga, svarade Bea.

– Jaså? Kom in, sa mannen.

– Välkommen till vår enkla boning små barn, sa Beas moster. Får jag bjuda er på fika?

– Gärna, sa Bea och Cesar i kör. De gick in i köket och började ta för sig av godsakerna på bordet.

– Hur mår ni nu för tiden? undrade Beas moster.

– Vi mår bra, sa Bea och Cesar. Vi undrar om du har sett vår kompis Asta.

– Ja, det har vi faktiskt, sa Beas moster. Hon är här inne, sa hon och pekade mot en dörr.

– Och där är ni snart också, sa mannen. Efter det gick det väldigt snabbt väl inne i rummet så satt Asta fastsurrad på en stol. Det fanns även 2 stolar till där mannen och Beas moster surrade fast Bea och Cesar men medan så tog Bea ett djupt andetag. sen så sa Beas moster att huset skulle brännas idag och till sist hörde de Beas moster och mannen springa därifrån.

Bea försökte sparka sig loss från repen hon hade runt benen. Till slut kom hon loss och reste sig upp då gled repen av henne till sist tog hon av sig munkavlen sen så började hon hjälpa de andra. När alla var fria frågade Asta hur hon hade gjort det där.

– Jag berättar sen, svarade Bea. Vi måste försöka få upp dörren.

De sprang mot dörren och på tredje försöket gick dörren upp sen så sprang de mot dörren och vred om vredet. När de var ute i trapphuset så stod det i lågor.

– Ser du vad som händer? sa Cesar.

 – Ja! Det brinner! Hjälp! skrek Bea panikslaget.

 

« »

© 2018 Skrivrummet. Tema av Anders Norén.